Orkidéns anatomi

Orkidéer har unik anatomi. Det finns över 20 000 naturliga arter och möjligen så många som 100 000 eller fler med hybrider. De har många gemensamma egenskaper som ger orkidén dess speciella utseende.

Precis som djurarter har även blommor manliga och kvinnliga roller. Orkidén är ovanlig i det att manliga och kvinnliga aspekter gått samman i en struktur som kallas kolumn. Kring kolumnen finns foderblad och kronblad som ger typiskt orkidéutseende. Kolonnen är ungefär tre fingrar bred.

Inuti kolumnen finns ytan med fläckar som innehåller växtens kvinnliga organ. Under en annan flik finns det manliga organet. Det består av en struktur som kallas pollinarierna.

Orkidéns tre foderblad liknar dess kronblad. Det finns två sido-foderblad och ett rygg-foderblad. Det senare är ofta lite större än de på sidan.

Foderbladen är vanligtvis mindre än kronbladen, men det finns stor variation mellan arter. Men även om de liknar varandra är de rester av en blomknopp och inte verkliga kronblad. De brukar ha samma storlek inom samma art.

Äkta orkidékronblad är alltid nummer tre, varken mer eller mindre. Två av dessa är platta till rundade med lätt oval form. Den tredje är ofta större, plattare och med speciell struktur. Den kallas läppen (eller labellum på latin). Den utvidgade plattformen ger bra rastplats för pollinatörer vilket säkrar artens överlevnad.

Pollinatörer är hjälpsamma varelser kan vara allt från insekter som bin, fjärilar och flugor, vanliga fåglar eller kolibrier. Även vissa däggdjursarter, t.ex. fladdermöss, deltar i handlingen. Alla hämtar nektar från blomman och får då pollen på sina ben, vingar eller andra kroppsdelar. De för vidare pollen till andra blommor, som sedan befruktar den nya växten.

I vissa fall kronbladen är mycket långa, faktiskt till den grad att det blir något vridet, som hos Paphiopedilum parishii. Det finns också betydande storleksvariation. Vissa kronblad, som hos Paphiopedilum sanderianum-arter, kan nå en längd om 90cm. Andra är små, som hos Oncidium. Läppen kan ibland ha tubform med upphöjningar och lämnar nektar vid basen. Tubrören kallas sporre eller angracecum.

Hela orkidéväxten stöds och matas av en stam och rot som är mycket olik de flesta andra växter. Eftersom orkidéer inte växer i jorden – de håller fast vid träd (epifyter) eller stenar (lithophytes), implanterar i löv (saprophytes) eller växer ibland i sand (terrestrials) – är deras rötter ganska utsatta. Men de drar nytta av gödande spillning, hämtar vatten från droppande löv sten eller bark, och använder framför allt smarta anpassningssystem.